Jag har en demon inom mig, en ondskefull demon som får mig att må dåligt. När jag var barn var jag stark och den hade ingen makt, då vann alltid skrattet.

När tankarna kom, då kom också svagheten, demonen tog över mitt sinne varje dag, varje gång jag kände mig osäker tog han tillfället i akt. Så svårt det var att bli av med honom. När han väl hade ett hårt grepp om min själ hamnade jag i en ond cirkel. Demonen gjorde mig ännu mera svag och osäker.

Det som räddade mig var kärleken, kärleken från mina vänner. Det gjorde mig stark igen. Jag växte upp och lärde mig att stänga in demonen långt inne i det omedvetna, jag stängde in honom tillsammans med mina jobbiga känslor och fokuserade endast på kärlek och skratt i livet, precis som när jag var liten och oövervinnelig.

Men ibland, när jag är som minst förberred, gör sig demonen påmind. En olycklig tanke växer i mitt medvetande. Det är ett svaghetstecken som demonen luktar sig till. Han blir stark igen och tar sig ut ur sin fångenskap, min svaghet tillåter honom att göra det. Han tar med sig mina känslor som jag har ignorerat i åratal, han tar med dem och påminner mig om vilken värdelös liten slyna jag är.

Det börjar i hjärtat, demonen tar det i sitt grepp och jag kan inte känna det längre. Känslan sprider sig upp till strupen. Det finns inga ord för den känslan, det gör så ont, inte fysiskt ont. Det gör ont på ett annat plan. Jag kan inte hejda tårarna och jag tappar kontrollen fullständigt. Att andas blir plötsligt fruktansvärt svårt. Jag kippar efter luft men det hjälper inte särskilt mycket. Allting är hopplöst, det är över, livet är slut.

Det går över en stund, jag återhämtar mig, jag andas normalt. Tills den utlösande tanken kommer tillbaka, då sker allting igen, fast mycket snabbare. Jag kämpar för att behålla medvetandet, jag blir fullkomligt utmattad och faller i en djup sömn.

När jag vaknar är jag fortfarande svag, men demonen är borta, han vilar. Jag måste passa på att stänga in honom igen. Bygga upp muren som raserades, och bygga den ännu starkare än förut. Jag behöver tillbringa tid med mina vänner och min familj, känna kärlek och lycka igen. Bara få vara jag. 

Jag kan bygga upp mitt försvar så mycket som möjligt, men det kommer ändå komma tillfällen då min svaghet visar sig, demonen kommer aldrig att försvinna helt. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Är det någon som förstår?