På sistone har jag drabbats av massa skumma tankar titt som tätt. Det är ett rent helvete, dem är hur löjliga som helst men jag kan inte släppa dem när jag väl har börjat. Så fort jag får en ledig stund över så kommer dem smygande. Jag blir kallsvettig, nervös, orolig och mår bara allmänt dåligt =(

Hur fan blev det så här med mig? Jag som kunde koppla bort vad som helst? Jag förstår inte mig själv längre. Jag känner att jag behöver någon att prata med men vet inte riktigt vem jag ska vända mig till. Jag skäms för det jag tänker, så in i helvete skäms jag. Att jag har blivit sån som jag lovade mig själv att aldrig bli, det hatar jag!

Jag måste försöka ta mig samman! Jag är alltför sällan mig själv nuförtiden och det suger. Jag måste tänka lite mera på mig själv och försöka koppla bort dem jag älskar. Det går tyvärr inte :( 

Jag borde verkligen vara lycklig nu, men alltid är det något problem som man ahr. Vrf ska det vara så? Eller det kanske är så som jag tänkte en gång i tiden när jag hade alldeles för mkt problem, att man kan aldrig bli riktigt lycklig, man kan bara ha mer eller mindre problem i livet. När man inte längre har några problem, då är livet slut, för det enda man gör i livet det är att komma vidare, och man kommer inte vidare utan att problem uppstår!

Lite djupa tankar från mig, tack och hej!

/Sabina