Är en aning sentimental idag, på grund av att jag började kolla på massa gamla bilder nu på förmiddagen då jag inte hade nåt att göra. Senaste tiden har inte varit bra, faktum är att det känns som att det mesta jag har gjort det senaste året har gått snett och jag har aldrig riktigt lyckats uppnå det jag velat. Samtidigt får jag dåligt samvete för att jag har det egentligen inte alls dåligt. Jag har massa vänner som finns där och bryr sig. Men ändå känner jag mig så ensam!

De stunderna man får krama på någon som man gillar är alldeles för få och alldelles för korta. Dessutom får man sån ångest över att man verkligen vill minnas detta, vilket gör att man aldrig riktigt kan njuta av ögonblicket. Känner att jag är fast i en ond cirkel. Måste göra något radikalt för att komma ur den...

Fattar inte riktigt varför jag lägger så mycket tid och energi på han som aldrig kommer att bli min på riktigt. Försöker varje dag att lämna allt bakom mig och kunna hitta någon som är lite mindre ovärd. Just nu behöver jag någon som tar hand om mig och klarar av mig. Någon som är mentalt stark och stannar vid min sida "no matter what". Kanske är det en dröm som aldrig kommer att uppfyllas, kanske är det en verklighet som snart är min. Frågan är bara: Vill jag verkligen förändras?

Ska jobba kväll idag, till klockan 23 ungefär. Egentligen vill jag supa och bli glad. Det var grymt längesedan jag var riktigt packad nu och det är jag faktiskt lite stolt över att jag fixat. Men idag känns allting så jävla tungt, vill bara komma bort lite. Så snälla säg till om ni har en flaska med starkare grejer och gott sällskap efter 23 ikväll. plez. 

PÖSS