Idag kom jag och tänka på hur jäkla lycklig jag är som har fått chansen att ha ett eget hushåll och lära mig att ta hand om mig själv. Många frågar mig om det inte är ensamt att bo som jag gör. Men sanningen är att det faktiskt inte är det.

Jag ska vara ärlig och säga att jag är en sådan person som alltid vill klara sig själv i de flesta lägen. Det kanske inte alltid är till fördel men i detta fallet är det faktiskt det.

Jag fick chansen att flytta hemifrån vid 17 års ålder och jag tog den direkt. Visst hade jag inte någon perfekt ekonomi men jag hade iaf i förväg räknat ut att jag skulle klara mig även om jag kanske inte kunde köpa nya kläder varje månad eller nåt sånt. Eftersom jag var 17 och fortfarande gick i skola hade jag en trygghet bakom mig ifall jag skulle behöva den. Mina föräldrar var beredda att ställa upp eftersom dem var skyldiga till det (inte bara därför förstås). Jag hade mormor som granne och min hyresvärd var en släkting till mig. Dessutom bodde farmor nära också och hon har verkligen ställt upp för mig och lånat mig pengar ibland och så. Men jag klarade mig! Jag betalade alltid tillbaka det jag var skyldig och vid 17 års ålder var jag fullt kapabel att klara mig själv. Nu har jag inte alls något problem med ekonomin längre. Nu när jag ska börja på högskola och förmodligen flytta någon annanstans känns det tryggt att jag har den kunskapen om hur man sköter ett eget hushåll. Och att jag också har lyckats ta körkort innan jag försvinner så att jag förhoppningsvis kan ta mig hem när jag vill.

På frågan om det är ensamt svarar jag nej. Det har nog aldrig varit ensamt. Som först i kompisgänget med att ha något eget hade man nästan alltid folk hemma hos sig. Inte bara förfest och så utan umgicks och lagade mat tillsammans och så vidare. Det var nog snarare så att jag kände mig mer ensam när jag bodde hemma i Hajom. Om någon vet vilken håla det är så förstår dem. Utan körkort är det olidligt att bo där i 16-18 års ålder. Visst gick det bussar men orka lägga ner pengar på det. Mamma och Pappa var nästan aldrig hemma eftersom dem jobbade ständigt och när dem inte jobbade satt dem på bingon i Kinna. Det var jag och min 6 år yngre syster som fick umgås där. Och hon var ju alltid ute i skogen med grannarna. Vi hade heller inget internet. Inte konstigt att jag nästan blev socialt handikappad i den tonåren.

Visst var det härligt att bo på landet när man var i liten och lekte hela dagarna. Men för mig är det numera ett måste att bo i ett större samhälle. När jag blir äldre och får barn vill jag inget hellre än att flytta ut till landet igen och bara njuta. Men just nu är jag lycklig i min etta på 42 kvadrat.  

Mina föräldrar är inte längre skyldiga att försörja mig. Det kom jag och tänka på för några dagar sedan. Men det spelar ingen roll alls. Jag har inte behövt deras hjälp på säkert ett år. Visst har jag haft det ganska tufft ibland när jag har jobbat och gått i skolan samtidigt. Men det känns så jäkla gött att jag lyckades. Jag lyckades gå ut NV med VG i genomsnitt. Jag lyckades ta mig igenom dem märka vinterveckorna med mkt plugg och lite fritid. Visst var jag stressad och mådde dåligt en period. Men det gör det så mkt lättare nu när jag har ett välbetalt jobb och tre dagar ledigt varje vecka, körkort, någonstans där jag kan koppla av och vänner och familj som finns i närheten. Jag kommer förmodligen aldrig få det så jobbigt igen. Jag har lärt mig hur man snålar med pengar och får ekonomin att gå ihop. Det är jag väldigt tacksam för!

/puss och kram